Design LANIQAtuotanto
BäckspiggCulaea inconstans Bäckspiggen kom till Finland från Nord-Amerika med små svartabborrar som blindpassagerare. Både arter inplanterades i Porlas fiskodlingsanstalt i Lojo, och det var en överraskning att bäckspiggen började ökas där. Bäckspiggen har fem taggar i sin rygg och den ser ut ganska mycket som småspiggen, visserligen är den ljusgrå och sidorna är brokiga. Den cirka 3-6 cm stora fisken trivs i kalla, klara och vegetationsrika bäckar och dammar, men i Finland finns det bara i några dammar i söder.  
ElritsaPhoxinus phoxinus Elritsan, som rör sig livligt i strandvatten, är bekant för många. Den kan bli upp till 10 cm lång. På våren trivs elritsan i stim, men på vintern drar den sig tillbaka till ensamheten och till djupare vatten. Arten är vitt spridd i våra insjöar och längs havskusten. Trots att elritsan lokalt kan förekomma i väldigt stora bestånd, har den ingen ekonomisk betydelse. Elritsan är intressant och lättskött och den passar bra för akvarier och för forskning. Den livnär sig av vattenloppor, insektlarver samt kräftdjur och snäckor på bottnen. 
FlundraPlatichthys flesus Den platta flundran är mästare i skyddsmaskering. Den kan byta färg enligt bottnen och gräva sig ner i sanden. Ofta är det bara ögonen som putar ut när den ligger på bottnen och betraktar omgivningen. Fiskungarna är symmetriska i början, men simblåsan förtvinar snabbt och det ena ögat förflyttar sig bredvid det andra, vanligtvis till högra sidan. Efter detta börjar de unga flundrorna sitt liv på bottnen. Nattetid söker flundran näring: musslor, skorvar och andra smådjur. De största flundrorna blir över en halv meter långa och kan väga över ett kilo. Arten förekommer längs nästan hela kusten, men främst i sydvästra skärgården. 
HornsimpaTriglopsis quadricornis Djupt på bottnen i det mörka och kalla vattnet ligger hornsimpan. Den störtar ibland efter en skorv eller en vitmärla, som den lätt slukar i sin stora mun. Hornsimpan äter också fisk, speciellt på vintern, när vattnet svalnar och den flyttar till de grunda strandvattnen. I början av vintern lägger honan rommen i en klump på bottnen och hanen vaktar klumpen tills ynglet kläcks. Hornsimpan förekommer längs hela kusten och i insjöfinlands djupa sjöar, dit den spreds efter istiden. På kusten blir den 20–30 cm lång, i insjöarna förblir den betydligt mindre. Havslevande hornsimpor har fyra stora benknölar som en krona på det stora huvudet. 
SandkrypareGobio gobio Sandkryparen är en fiskart som levar i sötvatten på kusen i syd och sydvästra Finland. Salt tålar den inte så bra. Sandkryparen trivs i grumliga och frodiga vattendrag, och den är typisk bottenfisk: i båda mungipor finns det skäggtömmar. Sandkryparen letar efter insektlarver och andra bottendjur med sin nerriktade munden. Sandkryparen kan växä upp till 15 cm.
SjuryggCyclopterus lumpus Bukfenor av den tjocka och knöliga sjuryggen formar en sugskålsom hjälpar den att fastna på botten mellan stenor och alger. På det här sätt kan sjuryggen gömma sig stilla även på vågiga kuster och strömdrag, och jaga ryggradslösa djur och små fiskar. Den havart levar fast på hela kusten av Finland. På sommaren trivs sjuryggen i kallt och djup vatten, men på vintern simmar den till lågare bottnar. I Östersjö växer sjuryggen bara till 15 cm, men i Nord-Atlanten kan den växa även halv meter lång. 
SmåspiggPungitius pungitius Småspiggen lever bland vattenväxterna nära stranden, där den finner skydd mot fiender. Den kopparbruna fisken är en av våra minsta fiskar. Den blir endast 3–5 cm lång. Den har nio vassa taggar på ryggen och de fungerar som vapen mot fienderna. Småspiggens näring består av vattenloppor och klyvfotingar. Under lektiden bygger hanen bo bland vattenväxterna och efter en invecklad lekceremoni lägger honan rommen där. Hanen vaktar boet medan äggen utvecklas, dvs. under en vecka. Småspiggen förekommer i de stora sjöarna i hela landet samt längs havskusten. 
StorspiggGasterosteus aculeatus Storspiggen, som har båda sidorna täckta av metallglänsande benplåtar, trivs i strandvattnen. Den rör sig i små stim och fångar klyvfotingar och vattenloppor. Under leksäsongen rodnar hanen vid buken och erövrar ett revir, där den bygger bo av vattenväxter. Hanen försvarar ynglet aggressivt med ryggtaggarna upprätt. Storspiggarna är vandringsfiskar, men bara en del av dem vandrar upp i älvar för lek. En del brukar stanna i mindre salta havsvikar. Arten förekommer längs hela kusten och bl.a. i norra Lapplands insjöar. Storspiggen blir 5–7 cm lång. 
StrömmingClupea harengus membras Strömmingen har silverglänsande sidor och mörk rygg. Den rör sig i stora stim ute i Östersjön och äter hoppfotingar och vattenloppor. Strömmingen är en underart av familjen sillfiskar och har anpassat sig till Östersjöns brackvatten. På vårarna kommer stimmen för lek till den inre skärgårdens grunda och rena kuster. När vattnet blir varmare, flyttar strömmingen ut till yttre skärgården, där vattnet blir långsammare varmt – en liten del leker också på hösten vid de yttre skären. En fullvuxen strömming blir 15–20 cm lång. Strömmingen är vår ekonomiskt viktigaste fisk. Förutom oss människor fångar bl.a. torsken och gäddan ivrigt strömming. 
Svart smörbultGobius niger I tångbältet och bland bottnens stenskrevor lurar en liten bottenfisk, den svarta smörbulten. Med hjälp av de förenade bukfenorna som är typiska för smörbultar stöder den sig mot bottnen. Den lurar på omgivningen med de stora utskjutande ögonen och söker maskar, blötdjur och kräftdjur på bottnen. Svarta smörbultarna vistas ensamma eller parvis på botten. Honan lägger äggen på en vattenväxt eller sten och hanen vaktar dem tills ynglet kläcks. Svarta smörbulten är vår största smörbult, även om den inte heller blir längre än ca 10 cm. I Östersjön finns svarta smörbulten spridd längs Skärgårdshavets, Ålands och Bottenhavets kuster. 
TånglakeZoarces viviparus Tånglaken, som liknar laken, har ett stort, brett huvud och en mun med fylliga läppar. Den är en havsfisk, som gömmer sig på bottnen bland blåstången eller bland stenarna och fångar märlor, gråsuggor samt små fiskar. Tånglaken är vår enda fisk som föder levande ungar. Ynglet föds på midvintern 3–4 cm långa och ser ut som de vuxna fiskarna. En fullvuxen tånglake brukar vara 15–35 cm lång. Vid kokning får fiskens ben en grön färg av en fosforförening vid namn vivianit. Ingalunda gör detta fisken giftig, utan tånglaken smakar gott men används sällan som matfisk. |
|
Till början
Print