Design LANIQAtuotanto
AspAspius aspius Den stora aspen har silverglänsande sidor och hör till familjen mörtar. Den fångar småfisk som går i stim nära ytan och snappar in dem i den tandlösa munnen. Könsmogna aspar vandrar upp i älvarna tidigt på våren. Hanen intar en lämplig grusbotten som revir och där sker leken. Aspen kan bli upp till en meter lång och väga nästan tio kilo. Den är mycket sällsynt i vårt land. Den påträffas mest i Kumo älvs vattendrag, här och där längs sydkusten och i södra Finlands stora insjöar.  
FärnaLeuciscus cephalus Den storfjälliga, strömlinjeformade färnan har brett huvud, gula ögon, silverglänsande sidor och mörk rygg. Den blir upp till 20–50 cm och kan väga över 3 kg. Färnan är föga känd. Den uppträder i södra och sydvästra Finland, speciellt i vegetationsrika och grumliga älvar samt i älvmynningarna vid havskusten. Färnan leker i maj över grus- och sandbottnar. Den är allätare: den förtär såväl vattenväxter, fiskyngel, musslor, snäckor som insektlarver. Färnan har ingen ekonomisk betydelse. Den är ganska sällsynt och dess kött påstås vara av dålig kvalitet. 
HarrThymallus thymallus Den silverglänsande harren trivs i norra Finlands insjöar och längs Bottenvikens kust, men vandrar upp i älvar för lek på våren. Harren känns lätt igen på den höga, borstliknande ryggfenan, som speciellt hanarna visar fram, när de kämpar om reviret under lektiden. Harren behöver svalt och syrerikt vatten. Den livnär sig på samma sätt som öringen; den äter bottenlevande blötdjur, larver och kräftdjur och därför anses den vara en allvarlig konkurrent till öringen. Harren blir en halv meter lång och väger ett kilo. Den är en läcker och uppskattad matfisk. 
IdLeuciscus idus De stora och satta idarna trivs med sina släktingar mörtarna i blandade stim, men skiljs från dessa på bl.a. de gula ögonen och små fjällen. Kroppsfärgen på en fullvuxen id är grön- eller bronsfärgad. Dessutom finns iden i en ärftlig variant, den s.k. guliden, som intresserar åtminstone dem som sysslar med trädgårdsdammar. Iden äter musslor och snäckor. Den förekommer i hela landet bortsett från de nordligaste delarna av Lappland och småsjöarna. Iden kan bli upp till 50 cm och är också tjänlig som matfisk. 
LaxSalmo salar Laxen är våra fiskars konung. Den är störst av alla, åtminstone fysiskt – en fullvuxen lax kan väga över 30 kg! Ett gott kännetecken på laxen är underkäken som blir krokformad inför leken. Den finska laxen har en sorglig historia: i början av 1800-talet hade vi 18 laxälvar, men idag vandrar laxen upp endast till Torneälv, Simoälv, Tanaälv och Neiden älv. De andra laxälvarna är förorenade, uppdämda eller förstörda på annat sätt. Vårt laxbestånd är i hög grad beroende av utplanteringar. Laxen är en havsfisk, som vandrar upp i älvarna endast för lek. Unga laxar återvänder till havet efter yngelstadiet, dvs. vanligen i två års ålder. Laxen är en glupsk rovfisk som tar bl.a. strömming och stora bottenlevande kräftdjur. I Vuoksen-systemet lever en lokal underart, insjölaxen. 
StämLeuciscus leuciscus Stämmen är klart smalare och mindre än släktingarna id och färna. Den har silverglänsande sidor, grönaktig rygg och är ca 20 cm lång. Stämmen förekommer längs hela kusten och i östra och norra Finlands rena insjöar bortsett från de nordligaste delarna av Lappland. Den leker över hårda grus- och sandbottnar tidigt på våren efter att isarna har smältat. Stämmen rör sig livligt och förtär larver av vattenfjärilar och andra insekter samt vissa vattenväxter. Den är betydelselös som matfisk, eftersom den är så liten, men den påstås vara läckrare än mörten. 
ÖringSalmo trutta Öringen är en av våra insjöars värdefiskar. Den föredrar rena, syrerika och svala vattendrag och förekommer i hela landet. Öringen har ett speciellt beteendemönster som skiljer den från insjölaxen: Öringen simmar inte bara uppströms utan den kan också simma nedströms för lek. Stora öringar kan väga över 15 kg och vara över en meter långa. Öringarna äter insekter, kräftdjur och andra fiskar. |
|
Till början
Print