Design LANIQAtuotanto
AbborrePerca fluviatilis Abborren är vår vanligaste fisk. Den påträffas i nästan alla insjöar och längs hela havskusten. Abborren kan bli hela 30 år gammal, bli en halv meter lång och väga tre kilo. Den livnär sig på maskar, insektlarver och små fiskar. Man har sett den försöka sluka också stora fiskar, t.ex. tånglakar, som är av samma storlek. Abborren rör sig i stim tidigt på morgonen och på kvällen. På nätterna vilar den ensam på bottnen eller bland vattenväxterna.  
DvärgmalIctalurus nebulosus Dvärgmalen håller sig dagtid gömd bland stenarna på bottnen och inväntar skymningen, när den börjar söka mat. Den jagar efter insekter, maskar och kräftdjur, som den hittar med hjälp av sina skäggtömmar och sin utmärkta hörsel. Dvärgmalen har fyra, relativt långa skäggtömmar både på över- och underkäken. Huden är brungul och fjällös, och på ryggen finns en fettfena. Dvärgmalen är en ganska ny fisk i finländska vatten – de första dvärgmalarna inplanterades på 1920-talet. I dag förekommer dvärgmalar i några sjöar och älvar i södra Finland samt inne i havsvikarna. De största exemplaren väger högst ett kilo och är över 40 cm långa. 
GersGymnocephalus cernuus Den slemmiga, brunbrokiga gersen är vanlig längs havskusten och i insjöarna bortsett från de nordligaste delarna av Lappland. Den trivs nära bottnen. Djupet kan variera från ett par meter ända till trettio meter. När det skymmer börjar gersstimmen röra på sig och söka fjädermygglarver, snäckor och gråsuggor. Om gersen känner sig hotad, breder den ut de taggiga fenorna och öppnar gällocken. Då brukar fienden ge upp och söka sig en annan måltid, som är lättare att sluka. I insjöarna blir gersen ca 15 cm lång, i kustområdet lite större. 
GuldidLeuciscus idus Den orangefärgande guldiden påminnar guldfisken, men den är idens ärftliga avvikelse. I natur är guldiden sällsynt, utan den har levat i finska trägårdar i små dammar redan vid århunderts skiftet 1800-1900. Guldiden som kan mötas i natur är antagligen flyktad från dammarna eller född av mutation följden. 
InsjööringSalmo trutta m. lacustris Insjööringen är en värdefisk i våra insjöar. Det är svårt att skilja den från bäcköringen och havsöringen eftersom båda är ekologiska raser av öringen. Klara kännetecken mellan dessa fiskar saknas. Insjööringen förekommer i Saimen och Päijänne-systemen och speciellt i norra Finlands sjöar, såsom i Enare träsk. Insjööringen har ett speciellt beteendemönster som skiljer den från insjölaxen: insjööringen simmar inte bara uppströms utan den kan också simma nedströms för lek. Stora insjööringar kan bli över 15 kg och vara över en meter långa. Insjööringarna äter insekter och andra fiskar.. 
RudaCarassius carassius Den dysmakande rudan är seglivad: den tål väldigt låga syrehalter på vintern, eftersom den kan producera syre av socker, som den har lagrat i levern. I denna process uppkommer också alkohol men fångstmännen kan tyvärr inte dra någon nytta av rudans förmåga att producera alkohol. Rudan är ofta den enda fisken i tjärnar där andra fiskar inte kan överleva. Den kopparbruna rudan kan bli upp till 40 cm. Den är nära släkt med guldfisken, som är bättre känd som akvariefisk. Arten har två tillväxttyper som kallas för sjöruda och dammruda, men det är fråga om samma art. Rudan är allätare och dess storlek beror på vattnens näringstillstånd, som brukar vara bättre i stora sjöar. Förutom i sjöar och tjärnar förekommer rudan längs sydkusten. 
SutareTinca tinca En solig och lugn sommardag kan man se stim av mörka och kompakta fiskar sola sig under ytvatten i södra Finlands insjöar eller havsvikar. Värmen lockar sutarna upp till ytan. Trots denna vana trivs sutarna bäst på näringsrika och gyttjiga bottnar. De söker sin näring i skydd av skymningen. De livnär sig av såväl växter som maskar och snäckor. Om sutaren blir skrämd, smyger den sig kvickt ner i gyttjan eller bland vegetationen. En halv meter lång sutare väger över två kilo. Sutaren är en matfisk, men uppskattningen varierar från plats till plats. |
|
Till början
Print