Design LANIQAtuotanto
NejonögaLampetra fluviatilis Nejonögat är inte en fisk utan ett av de primitivaste kända ryggradsdjuren och hör till klassen rundmunnar. Det är alltså inte nära släkt med brosk- eller benfiskarna. Med den runda munnen som liknar en sugskål fäster sig nejonögat på fiskens sida, där det raspar upp ett hål och suger in fiskens kroppsvätskor till föda. Fullvuxna nejonögon lever i havet i några år tills de vandrar upp i älvarna för lek. Då är de 25–30cm långa. Nejonögats larver, linålarna, lever 3–5 år i åar, varefter de omvandlas och vandrar tillbaka till havet. I insjöarna lever en av nejonögats varianter, sjönejonögat.  
NorsOsmerus eperlanus Norsen är en smärt, genomskinlig laxfisk som är vanlig i hela landet bortsett från de allra nordligaste delarna av Lappland. Buken är ljus och sidorna silverglänsande, något som är typiskt för fjärdfiskar och som skyddar mot fiender både upp- och nedifrån. Unga norsar äter klyvfotingar och vattenloppor, men när de blir större börjar de föredra märlor och småfiskar. Norsen har vassa tänder med vilka den snappar fångsten. Tidigt på våren vandrar en del norsar i stora stim upp i strömmande vatten för att leka, medan en del leker i kustens och sjöarnas grunda vatten. Norsen kan bli upp till 30 cm 
PeledsikCoregonus peled Peledsiken kom till Finland som romkorn från Ryssland i år 1965. Den arten inplanterades i många sjoar och på kusten på 60- och 70-talet, men fast alla peledsikar försvann, när inplanterade fiskarna dog. Peledsiken har ökats i naturen i sjöarna Lokka och Porttipahta. Den fisken ser ut som siken och siklöjan, och den äter djurplankton, bottendjur och insekter. 
RegnbågeOncorhynchus mykiss Regnbågsforell och forell var namn som användes om regnbågen innan dagens namn etablerades. Laxfisken kommer ursprungligen från Nordamerika och den är inplanterad i Finland många gånger. Regnbågen fortplantar sig relativt dåligt i Finland, vilket betyder att vårt regnbågsbestånd är beroende av inplanteringar. Den lämpar sig ändå mycket väl för fiskodling i dammar och nätbassänger. Nackdelen med fiskodling är tyvärr övergödning av närvattnen. Regnbågen är välsmakande och därför populär som matfisk, även om den ibland kallas för våra vattens broiler. Också fritidsfiskare gillar den livliga, nästan outtröttliga fisken. 
SikCoregonus lavaretus Det finns en mångfald sikfiskar. Det förekommer flera underarter i olika miljöer. Sikarna är silverglänsande insjöfiskar, som hör till familjen laxfiskar. De minsta exemplaren liknar siklöjan. Siken har kortare underkäke är överkäke. Den äter (beroende på underart) antigen bottendjur eller små kräftdjur. Den leker på hösten: grundsik i kustvatten, vandringssik i älvar, bottensik, insjösik och planktonsik både i sjöar och i älvar. Siken förekommer i hela landet i kalla, syrerika vatten. Den kan bli över 60 cm lång och väga 12 kilo. 
SiklöjaCoregonus albula Kan du skilja siklöjan från dess nära släkting siken? Båda är försedda med fettfena, laxfiskarnas särtecken. Siklöjans underkäke är längre än överkäken medan det hos siken är tvärtom. Siklöjan är en värdefisk som förekommer i nästan hela landet. I Bottenviken lever ett stort siklöjebestånd, men annars brukar siklöjan inte trivas i salt vatten. Den storögda siklöjan rör sig i stim. Den silar vatten genom gälräfständerna och äter vattenloppor och hoppkräftor. Siklöjan är liten: medelstorleken är 10–20 cm beroende på förekomstställe. Det berättas att man i Suorsajärvi i Posio har fångat ett exemplar, som vägde hela 800 g! 
Vimbavimba vimba Vimban lever i små stim längs nästan hela havskusten, men inte längst inne i Bottniska viken. Den blir ca 30 cm lång och är en populär fångstfisk, men idag nämns den också på listan över utrotningshotade arter i Finland som en hänsynkrävande art. Vimban är en vandringsfisk, som simmar upp i älvarna för lek. Eftersom leken sker i strömmande vatten över klara grusbottnar, har vimban lidit av att våra älvar dämts upp och att vattnen blir smutsigare. Vimban liknar braxen, men dess kropp är betydligt lägre. Överkäken är påfallande lång och skjuter ut framför underkäken. Munnen på undersidan av huvudet gör det lätt för vimban att söka snäckor, maskar och insektlarver på bottnen. |
|
Till början
Print